Det dåliga samvetet.

Jag sitter på tåget på väg till Malmö.
I Stockholm har jag lämnat mina gamla föräldrar som egentligen behöver mig mer än någonsin.
Jag lämnar också min tappra väninna som tampas med sjukdom.
Jag tar med mig det dåliga samvetet.
Åh, detta samvete som följer oss livet igenom.

Är det inte för något jobb man inte hinner med så är det för barnen.
Dom fick kanske vara på dagis för länge när dom var små osv.
Eller att man inte alltid är den perfekta partnern man egentligen skulle vilja vara.

Eller som nu, dom jag lämnar bakom, för vad då, för att vara så egoistisk att jag själv ska leva livet.
Ge mig ut och segla, fånga friheten, skita i att jobba långpass dag ut och dag in.
Eller blir jag kanske en bättre människa om jag är sann mot mig själv.
Tänk om det fanns facit på livet, hur man ska göra för att göra det rätt.

Eller är det kanske det som är livet, att man inte alltid vet vad som händer, att man inte alltid vet vad som är rätt.
Jag tror att vi måste tillåta oss själva att lägga samvetet åtsidan ibland.
Vara nöjda med oss själva och för de beslut vi tar.
Vi har ett eget ansvar för att våra egna liv också ska bli bra, inte bara andras.
Men det är såå svårt att inte tänka så, samvetet vill alltid följa med.
Ok, då häng med då, ska kanske se det som en slags kärleksförklaring till de man lämnar, att man faktiskt har någon att bry sig om.

Jag längtar också efter de som jag åker till, Roger, Rosso och mina fantastiska barn.
Och till det stora äventyret.